Min kollega berätta en sak för mig för ett tag sedan som jag inte kan sluta tänka på. När hennes vän låg inför döden på sjukhus så var hans puls väldigt låg, han var knappt vid medvetande, alla visste att han bara hade dagar kvar. Men varje gång hans fru kom in i rummet så ökade hans hjärtfrekvens, hans styrka. Hans kropp orkade utmanade sig själv till det yttersta en liten stund till varje dag, för att få vara vara med henne. Det är större än pulsådror och hjärtkammare och blod och sjukdom. Det är kärleken och den är störst.